Hennes namn har väl inte blivit så välkänt men Blue forest är faktiskt Johanna Olssons sjätte album. Vilket man hör
eller anar genast hon börjar sjunga: säkert men bestämt, liksom självklart, med bra kontroll över såväl ord som toner.
     Repertoaren är stursk: nytt, eget material omväxlande med sånger och musik av till exempel Tom Waits/Kathleen
Brennan, Michel Legrand och Bill Evans. Hon lyckas dessutom, i alla fall den här lyssnaren satt aldrig och längtade
efter fler standardlåtar och färre egna sånger. Till det nya materialet har hon själv skrivit texterna och Arne Olsson
komponerat musiken.
     Jag gillar hennes mjuka, innerliga (om)tolkningar av Tom Waits-låtarna Barcarolle och I´m still here. Fast det är
Olssons-Olssons nya sånger som lovar ännu mer inför framtiden. Lyrik och musik vävs ihop – ja, smeks om och
kring varann – redan i första spåret, Illusions (Blue forest), och fortsätter likadant och bra i ytterligare sex egna spår.
Fler favoriter: Limbo motion (Tellus samba), som inleds av Inge Petterssons brusande sax, Another perspective
(Giant waltz), där Torbjörn Brorson byter till hammond, och Round trip to Oslo (New life), som börjar med Stefan
Tesslies melodiska bas. Raymond Karlsson, trummor, lägger diskreta rytmer och Kjell Olsson, klarinett, gästar i ett
par låtar.
     Johann Olsson sjunger lugnt och stilla med oftast bara en lätt bris i rytmen, ibland något mer poängterade och
snabbare rytmer. Om- och eftertänksam sång, djupt inifrån, som om hon noga begrundat orden och tonerna.
Torbjörn Brorson, med flygel och elpiano som huvudinstrument, är en lyhörd ackompanjatör, väl samspelt med
såväl sångerskan som sångerna. Det enda jag kan sakna är lite mer egenart i melodierna, då hade Lira gillarskylten
kommit fram.

Namnet Olsson dominerar med eftertryck denna produktion. Johanna har för sin fjärde skiva tagit till hjälp en annan
Olsson, Arne som komponerat inte mindre än nio av de tretton melodierna och till dessa har Johanna skrivit texterna.
Arne var med om att starta tradjazzbandet Vieux Carré och orkestern Pax en gång i tidernas begynnelse, och har
sedermera skrivit för otaliga radio- och TV-produktioner och hans sångbara kompositioner präglas av finurliga melo-
diska vändningar och oväntade harmoniska växlingar. Johannas texter är filosofiska och reflekterar på ett personligt
sätt vardagstillvarons glädjeämnen och förtretligheter. Den instrumentala inramningen runt Johannas stämma är både
diskret och påpasslig med Inge Peterssons sax-¨och klarinettfills som en extra krydda. Men det finns ju andra låt-
skrivare än Arne Olsson: Tom Waits, Bill Evans, Nils Lindberg, Michel Legrand och Carl Fischer, vars komposi-
tioner ges respektfulla och ömsinta tolkningar på cd:n. Vad gäller tempon håller man sig huvudsakligen till ballad och
medium, plus en och annan lättsamba. The Olssons har här producerat en cd som kan sägas vara småsvängig åt det
ågmälda hållet.

RECENSION ur Orkesterjournalen i feb nr: 2-3, 2004

SÅNG SOM ÖVERTYGAR

JOHANNA OLSSON "The music never ends"
Alice - Mr Lucky - Little boy lost - Walk on by - I´m not alone - I remember -
You make me feel brand new - No more blues - Twisted - How do you keep the music playing? - Time

JOHANNA OLSSON VO, INGE PETERSSON S, TORBJÖRN BRORSON P, STEFAN TESSLIE KB, FRANK ANDERSSON DR
Inspelad i Munka Ljungby 25 och 26 oktober 2003 (Biol 22/ www.BIOL.NU, TID 46 MIN)

Johanna Olsson är en för mig helt obekant sångerska. Biografiska fakta säger att hon är född i Ängelholm men numera bosatt i Hjärnarp. Det är bara att upptäcka Johanna Olsson, för hon övertygar verkligen på den nya cdn. Hon har ingen expansiv eller omfångsrik röst, men den är karaktärsfull. Hon sjunger sällan långa toner, utan klipper liksom av dem. Här finns ett lågmält tilltal som jag tycker mycket om. Och hon blir aldrig inställsam eller koketterande - inget kuttrande! Det tackar vi alldeles särskilt för.
Bakom sig har hon en riktigt fin kompgrupp med två förnämliga solister: pianisten Torbjörn Brorson och saxofonisten Inge Petersson, båda verksamma i Tolvan Big Band. Man framför mestadels standardlåtar, men sällan de vanligaste. En del har också plockats utanför jazzens domäner, bland annat ett par sånger av Tom Waits, vars musik tycks tas upp av allt fler jazzsångare. Här gör Johanna Olsson starka versioner av hans Alice och Time.
Tidigare har Johanna Olsson gjort två skivor, bland annat med Olle Adolphsons visor. Den skulle jag vilja höra! (Jörgen Östberg)

RECENSION ur tidningen LJUSNAN 23 mars 2004

JAZZSÅNGERSKA MED PERSONLIG UTSTRÅLNING

Sång handlar det om denna gång i jazzspalten. JOHANNA OLSSON som kommit med två CD på kort tid.
Med personlig utstrålning och för min del en oerhört angenäm överraskning.
En titt på Johanna Olssons hemsida berättar att hon är från Ängelholm och att hon numera bor i Hjärnarp.
Hon har under de senaste två åren deltagit vid jazzfestivaler, jazzklubbsarrangemang, i kyrkor och andra platser
i södra delen av landet där det förekommer underhållning i allmänhet och jazzmusik i synnerhet.
Precis som vid dessa engagemang spelar Torbjörn Brorson, piano och Stefan Tesslie, bas, bakom Johannas sång i den först utkomna, en trioskiva, och i den andra Johanna Olsson Ensemble, tillkommer Inge Petersson, saxofon och Frank Andersson, trummor. Samtliga utmärkta instrumentalister med bra solospel och lyhört ackompanjemang bakom Johannas sång.

Musikvalet i trioskivan EARLY AUTUMN är gamla goda evergreens, ofta spelade i jazzsammanhang. Börjar med
All of me, en låt som tar hela swingvärlden i sin famn. Lika välkända är latingungande Desafinado och de båda
sprängfyllda, Fly me to the moon och Lullaby of the leaves. Stella by starlight, som här fått lätt personlig prägel,
likaväl som i hög grad personliga It´s a raggy waltz, med enbart basen bakom sången.
     Bland ensembleskivan THE MUSIC NEVER ENDS , något mer okända titlar och inte så ofta spelade,
tilltalar Little boy lost, de båda gungande Walk on by och I remember Bill, till stor del instrumentala Mr Lucky och
den här skivans titlar, lätt latinska No more blues och rappa Twisted, med bra sång och instrumental skicklighet.
     Både musik och sång har fått mer mognad i denna inspelning, som tillkommit cirka två år senare än ovannämnda
trioskiva. Johanna Olssons sångstil är lågmäld med försiktigt sansat och charmfulltuttryck, som passar henne
mycket väl i nämnda titlar och speciellt i långsammare låtar. Som lätt mollstämda och valsgungande vackra visan
Vem, Early autumn och känslofulla avslutningen av trioskivan Speak low. Ensembleskivan inramas av Tom Waits
sköna Alice i inledningen och avslutas med ännu en Tom Waits- komposition, högtidligt och allvarligt sjungna Time.
     Johanna Olsson har förutom dessa två även utgivit en skiva med enbart visor av Olle Adolphson, som vi fått
smakprov på i ovan nämnda trioskiva. (Thord Ehnberg)